omduvisstemittnamn

Kan jag vika tiden runt oss, svepa in oss, skydda oss
Kan vi blunda ocn inte hora hur den passerar, bara du och jag
utan att vara ensamma
vara en del av livet, av det som sveper fram
men utan att forlora tiden
utan att stanna, fastna, lasas kvar

kan jag ta ditt ansikte i mina hander och gomma det, spara det, lasa in det
kan du ta mitt hjarta och blasa det rent fran skrap och onda frestelser
kan du alska mig sa mycket sa jag alskar dig tillbaka?

vad jag lart mig om karlek
ar lite mycket stort svart vitt ljust
jag borjade nagonstans langt fran har
och mina steg var vacklande, svaga, jag darrade dar jag trevade mig fram
langs vagen svallde mitt hjarta och min styrka
jag
trodde
jag
visste.

sa foll jag pa mina egna fallor, drunknade pa de broar jag brant pa egen hand
och darrande
gick jag pa nytt i samma spar
men forvirrad
gamla svar loste inte nya fragor
jag
insag
att
jag
inte
visste.

och det
det ar vad jag
har lart mig
om karlek.

ju mer jag lar mig
desto vilsnare blir jag
desto mindre vet jag
och i denna cirkel vi gar
dar man lar sig nagot och sedan faller
for att lara sig nagot nytt
och falla igen
hjalper inte gammal kunskap sarskilt langt.

kan jag konservera dig och mig, svepa oss i tunna hinnor som skyddar oss fran tidens gang
lat mig inte forlora min egen tid
lat mig inte slosa din
det ar vad jag vill med karlek.

Ja
Nu ska vi leka ärlighet
och mina tårar är något jag inte låtsas om
hallå ja - lyssna då - jamen - åh
hur jag tänker vet jag inte själv
vet du?

jag blundar hårt och tiden stannar inte
varför kom du nu?
jag har ju inte tid, inte plats, inte rum, inte råd
men mest av allt
har jag inte lov

nej, jag har inte lov att leka
inte med dig, inte här och nu
förbjudet är det
värre än något annat
och du måste faktiskt gå.
Jag har redan någon, och nu nu måste jag leka ärlighet.

Nej, jag får inte.
Jag känner. Du är där, jag känner dina fingrar längs mitt höftben och jag känner jag känner men
så får jag inte känna
dina andetag skall gå mig förbi och glömmas
det pulserar i min kropp
märk inte det jag känner!

jag kan ligga låtsats orörd
opåverkad
min kropp spänner och voltar inombords
jag får inte känna så

Jag vet ju det.
Detta är fel.


Men gud så jag känner.

Men tyst har jag baklängesgått.
Och ord
är
svåra.


Igen skall jag försöka. Men du är inte kvar i mig nu. Andra har kommit. Vissa har gått.
Och du vet fortfarande inte mitt namn.

På väg mot Lidingö
Midatt
En perrong som luktar piss och olyckliga fyllon
Där förlovade vi oss

jag vet inte om vi såg tragiken i det?
Du kunde inte vänta med att sätta ringen på mitt finger till vi kom hem

en perrong.

Sitter jag gränsle med dina händer runt min kropp
Jag hatar att det svindlar
Jag sätter ansiktet nära ditt och försöker prata med dina ögon
jag inbillar mig att dom har bättre svar än din mun
efter 3 år tror jag mig känna dina ögon
men distraheras av din doft
fan

släpp mig
jag försöker prata med dig
men mina egna lustar sviker mig och tar över
jag tappar besinningen
livegen igen
när allt är klart och lakanen hopvridna
så kan jag ännu m indre tala med dig
du är stängd för inkommande samtal

jag har suttit gränsle
och förlorat.

du lyfte mig upp just när jag inte kunde själv
och du vadade i snö för att få din dos av mig, varje natt
i gryningen lämnade du mig, för att möta mig en timme senare
i en värld där vi fick finnas till

och den kärleken jag kände när du inte kunde lämna mig

när du inte kunde vara utan mig

när livet inte var liv utan dig och mig

den var inte stark eller mäktig, den gjorde mig livegen

jag underkastade mig kärleken och du höll mig hårt i handen när vi sprang genom skogen

Livegen och lycklig

Jag kan blunda och förlora mig i minnet av din doft, din hand som skyddade mitt hjärta hela natten

och ja
det är patetiskt, pretentiöst
jag håller med

jag borde sett tidigare att något sådant faktiskt inte är möjligt
att det var en illusion en känsla en dröm något omöjligt i längden

och när du och jag går vidare i våra liv
kommer ingen av oss någonsin glömma att vi levde i något omöjligt som gjorde oss livegna
och lyckliga.

det var en natt för jävligt länge sedan
jag låg i sängen på tredje våningen
du stökade runt i köket som en ängel med våta händer
bara för mig
pressade du apelsiner
bredde mackor med perfekt mycket smör
Du bar in det till mig på sängen
klockan var 3 på morgonen

jag drack den juicen
trots att den sved i min mage
så du tittade på mig
din hand låg mot min kind
Fånigt löjligt varmt Jag älskar dig så mycket lilla ladybug sa du

Men det var väldigt länge sedan.

Ligger du med din nya
på min sida av av väggen ligger jag och frossar
i någon sorts självbelåtenhet över att jag inte längre bryr mig

Borta är de patetiska sentimentala melankoliska dagarna
med vidriga känslor som staplades på hög
här kommer framtiden!

Trodde jag ja.

I samma hus som vi nästan åt upp varandra av kärlek
väntade jag en kväll
på dig, på oss, på klyschor som skulle komma till verkligheten och bli mina, våra, dina.

jag hade lagat mat
dukat med linne och kristall
jag stack mig på rosor som jag plockade i trädgården
kanske tänkte jag låtsas som om de stod där redan innan, inte var till för dig
men de små blodröda prickarna på mina fingertoppar skulle avslöja mig
hela jag och det jag kände var kanske en klyscha

och när ljusen brunnit ner lite för mycket
när mörkret fallit trots att jag försökt stanna tiden
och signalerna går fram i din telefon
sväljer jag en känsla av ytterligare förnedring
och rosorna på bordet vrålar av skratt
åt mig.


Så småningdom förstod jag ju att du inte kom
du hade viktigare saker för dig
det var något om pengar och vänner
men jag visste att du skrattade åt mig när vi la på luren
och att vi i samma hus hade älskat varandra yra svettiga svimfärdiga
det spelade ingen roll när jag kastade ut rosorna genom balkongdörren
eller när jag blåste ut ljusen
eller när jag ringde dig en sista gång och försökte låta nonchalant

Allt detta var bara ett utslag av det jag redan visste - i vår värld fanns du bara när allting stämde
Medan jag satt fast där, som en bonsaikatt i en glasvas, som en stum i en värld av ljud
och jag vet hur man lever en klyscha
jag väntar på att komma ur den än idag.

Som du svek! Och nu sitter jag så nära dig, i ett ruckligt gungande Lidingötåg. Jag tänker återigen på historian jag skall berätta, den som skall ta mig i hamn. Boken om dig och hur du trasade sönder mig på det kanske ljuvaste sätt av alla.
Du uttryckte dig alltid barnsligt och blindt. Du var helt enkelt för korkad för mig och mitt uppenbart skarpa sinne. Men min kärlek visste inga gränser, ingen vettig sparsamhet fanns i uppoffringarna, de tvära kasten, modet. Allt jag gjorde för din, din jävla skull.
Tonåringar borde förses med strypkoppel och ögonbindel, kanske även en nätt munkorg.
De borde låsas in i sina barndomshem, tätt, tätt intill överbeskyddande vårdnadshavare, allt för att skyddas från Det Stora Vansinnet, som i allmänhet benämns som den Första Kärleken.
Du var min första, min största, min värsta, och så vitt jag vet ? den sista.

Min far, fortfarande ärrad av min mara till mors vilda framfart, talade en gång, på sitt eget torra sätt, om kärlek.
Det var ett kort meningsutbyte i en bil, med utsikt över en sjö, vid en jordgubbsodling där jag svettandes och butter tvingats plockat många liter med nämnde man, ett liv som jag knappt minns, innan kärleken och sveket.
 Det hör emellertid inte till historien.
Denna kväll hade jag gjort visit hos familjen, och fick nu skjuts hem av far.
Mitt hjärta, fullständigt söndertrampat, och hängde i sköra trådar i bröstet.
Jag tror nog han såg det, och kanske påminde jag obehagligt mycket om honom femton år tidigare. För något var han tvungen att säga, även om jag kunde se att det inte var något han tyckte om.
Ljudet av skinnsäte som knarrar när två meter lång man skruvar på sig av återhållen irritation.
- Du ska släppa honom som tio ton cement.
- - Ja.. kanske.. men.. det är .. inte så lätt.
- Äh. Det där som händer dig nu. Man tror.. att det är kärlek. Men det är bara beroende.

Dessa ord har på ett märkligt sätt planterat sig i min kladdiga hjärnbark. Till en början suckade jag nog mest medlidsamt och kände empati med min uppenbart cyniske, bittre far. Men allteftersom tiden gick och turerna med mig och Kärleken blev hårdare, snävare, mer kvävande.. kapitulerade jag inför filosofin att kärlek kanske helt enkelt bara är ett ord vi använder för att snärja någon, lägga sig över någon och andas genom denne.
Som jag och Kärleken brukade göra. Våra läppar sammansvetsade, min luft i dina lungor.
Att andas i takt kräver närhet.

Denna våren har jag väntat på! Som jag har väntat. En mörkare vinter än andra år, som vanligt med en nattsvart depression kramandes runt min kropp. Solljuset kommer smygande från någonstans där människor inte sitter på förstukvisten och funderar över vadfan man bor i ett land där det är mörkt större delen av året för?

Jag vill tala lite med dig om trohet. Visst, det är ett stort ord. Magnifikt i sitt slag rentav. Det vittnar om att någonstans, fanns någon, som trodde på något, tillräckligt mycket för att aldrig överge detta något. Känner mig lite som en gycklare, komplett med narrmössa, som älskar detta ordet så mycket. Jag erkänner, jag har aldrig sett bevis på att ordet finns i verkligheten. Även jag har låtit fel man krama sina händer runt min bröstkorg, som om han kramar livet ur mig, medan den jag lovade trohet var någon annanstans.
Egentligen är kanske allt den förbannade kåthetens skull.
Lappar i bakfickor, nerspillda med red bull. De vittnar inte om ett själsligt möte i natten, snarare om könsliga drifter och toalettknull. Om ens det.
Den sista dagen i ditt liv kommer du få hela bilden, din bild.
Bilden av hur du lät bygga det som bara var ditt ansvar. För ansvar, det är väl det trohet handlar om egentligen.
Ansvar för sin kåthet, sina löften, sina känslor.
Vi är så få som klarar det, vi stackars djur som så gärna vill vara fantastiska hjältar.


Men så gick tiden och hjärtat stelnade lite i bröstet.
Detta underlättade ju verkligen saker och ting för mig. Jösses ? vem hade trott på kärlek så länge om man visste hur lätt det blev när man inte längre trodde? Svaren jag hade försökt finna i Kärleken fanns att finna i Icke-Kärleken.
 Den som inte lovar något, håller tunt, ber dig att hålla ut sin hand och vrålandes av skratt lägger en fågelskit i din lilla utsträckta handflata. När man lever i Icke-kärleken kan ingen göra en illa, eftersom man lever i vetskapen att vem som helst är kapabel till det. Vi har talang för det, eftersom kärlek är en illusion, ett beroende.

Männen och pojkarna får drunkna i mina ögon en liten stund i taget, och jag tar med dem upp på tak i soluppgångar. Väl där uppe på taket ser jag hur han dör lite inombords av mitt underbara sätt. Och de frågorna jag ställer honom har ingen annan någonsin ställt, vilket genast gör mig Speciell. Och när jag lämnar honom på gräsmattan och går barfota in mot staden i gryningen, vet jag att han stirrar på min rygg. Förstummad av kärleken.
Så har jag fångat ännu ett hjärta.


Men det blir lätt en rutin detta med att fånga hjärtan. Likt andra rutiner går den så småningom i slentrian, och jag blir slarvig. Männen får inte samma uppmärksamhet, samma ögonkast, och mina fångster blir inte lika omfattande. Intresset för dem falnar, jag har inget hopp om att någon skall förstumma mig igen i vilket fall.

Under tiden jag gör allt detta går du runt i ett snöigt landskap en bit utanför staden, du undrar nog var din ängel tog vägen. Ja du Kärleken. Jag blir nog aldrig mer en ängel, jag dog lite inombords av din härlighet och din ondska.
En natt knackar du på min dörr, jag öppnar iförd morgonrock. Jag vet att du älskar min kropp och dess timglasformade siluett. Trots tiden som gått, trots fångade hjärtan och trots att jag hatar dig, kan jag inte hindra min kropp från att röra sig mot din.
Din lena panna täckt av snö, och en blick som borrar sig in i min ryggrad.
Morgonrocken glider upp och mitt bröst blottas. Det är krig mellan oss nu. Jag kan inte låta dig komma in, och jag kan inte se dig gå. Din hand rör sig i slowmotion mot mig och jag backar, drar åt morgonrocken hårt runt midjan och hatar dig ännu lite mer.

- Vad fan gör du här?
- Jag tänker på dig. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag blir galen. Jag älskar dig. Snälla ta inte mitt livs kärlek ifrån mig. Jag måste få dig.
- Jag hatar dig, säger jag. Och undrar om jag kan skada dig så mycket som jag vill med de orden. Jag hoppas det.
- Säg inte så.

Och jag säger inte så mer.
Jag tar din underbara kropp med dess doft och snö i mina armar, jag älskar den och jag får blåmärken av hårda kyssar. Vi somnar tätt ihopslingrade och jag hatar din doft och makten dina händer har över mig. Natten har tagit avstamp mot morgonen när min oro blir för tung och jag sätter mig på sängkanten. Tårar droppar på mattan. Så jävla patetiskt. Du Kärleken, du sover tungt på rygg nu. Det är väl inte så konstigt. Återigen har jag släppt in dig och vi har förstummat varandra med kärlek?

På morgonen drar du mig till din famn, och varje cell i min kropp protesterar mot tilltaget. Jag ryggar undan och pekar på dörren, med mina tänder blottade i kyla och avsky, oberörd av dina vädjande ögonkast. I dagsljus är ditt svek så mycket fulare, och min svaghet inför dig tål inte att granskas.
Du får återigen finna dig i att gå, utan en blick, utan den bekräftelsen jag har att ge dig, som du aldrig mer kommer få.
Du är en sårad hjälte när du går, och jag säger till ditt ansikte att du är smutsig. Varje ord träffar dig, jag älskar det. För en sekund avlastas min egen börda, jag sträcker på mig och andas in, växer lite. Efter att ha trampat dig sönder och samman och tagit ditt hjärta i mina händer skickar jag iväg dig, och varje meter som skiljer oss samman är en meter av helvete.


När ska du försvinna ur mitt huvud Kärleken?

Jag slog dig i ansiktet efter att orden lämnade din mun. Eller orden; det var bara ett "ja"
Ett "ja" jag väntat på i ett år. Ett år som var som alla andra, förutom att min kropp och min själ förgiftades av svarta känslor som du hade orsakat, du tog min tilltro och spydde på den, förstår du det?
Som ett barn man sopar till marken
Så enkelt det var för dig att låtsas som om du menade allt du hade sagt
och sen ett år senare bara svara "ja" när jag frågade om det jag hörde var sant
Jag slog dig så hårt så mina handleder svullnade
Klöste din lena hud i hopp om att lämna ärr för alltid
slet i ditt gyllenbruna glänsande bruna hår i hopp om att göra dig för alltid ful och ovärdig att älskas
Den kärlek jag erbjud var större än allt det andra du någonsin hade kunnat drömma om
Du tackade ja, du skrev på
Och du bröt varenda klausul

Utan att blinka


Och ett år senare svarar du bara "ja" när jag frågar om du har knullat den andra
Jag slår dig så hårt så mina handleder svullnar
Men jag kan inte göra dig så illa som jag vill
du sitter på styrkan, det är ju jag som blivit förnedrad
Min mun öppnar sig och jag hör inte mina egna skrik, men jag vet att de finns där
Mina fingrar kröker sig i vansinne och förtvivlan
Förstår du inte ser du inte kan du känna min smärta?
Min patetiska smärta, du har fått ner mig på knä

Jag slår dig så hårt så mina handleder svullnar
Men jag kan aldrig aldrig aldrig göra dig illa
Så illa som jag vill

Den natten vaktas jag av vänner
som befarar att jag ska kasta mig ut genom fönstret
jag bara väntar på ett tillfälle att gå göra det
Som ett korkat rådjur som insett hur stor skogen är
min drömvärld som var min eviga verklighet var bara ett skämt
Gräver in mina naglar i min egen hud
kan jag nå en gräns då smärtan är så outhärdig så den slutar existera?
Svaret visar sig enkelt

Nej


Det kan göra så ont så allting annat slutar existera
utom smärtan
som bara växer och växer

Och jag kan aldrig göra dig så illa tillbaka

Det är väl så det känns när man förlorar all sin värdighet.

Senare den kvällen när vi vandrade längs kottlasjön fastnade stickor i mina hälar, mina fötter gjorde ont redan innan
jag hade sprungit ut från vårt sovrum en natt, exploderande och gråtande, skrikande hatandes dig
på asfalt skrapas sommartunn hud så lätt sönder, och lakanet tappade jag redan halvägs ner till vattnet
nere vid sjön hittar du mig på en bänk, med blödande fötter
hatandes dig
och allt du hade gjort som du inte berättat om

det blir snabbt kallt i skogen runt kottlasjön när solen inte längre slickar våra kroppar
jag kan inte riktigt se vad du ser - jag borrar in mina naglar i din handflata för att känna att du lever och ser mig
 - vilket du nog gör
ibland.

men just den kvällen när vi går hem längs kottlasjön är du tyst
och jag med
vem visste att evigheten kunde vara så kort?
och att det kunde vara så svårt att gå

Du kallade mig Ladybug och jag hatar dig. Så kan jag säga och jag vet att det stämmer.

Men hur jag fortsätter att berätta historien om Den som trasade mig sönder på det ljuvast vis, det har jag ingen aning om. Jag har försökt i 6 år, men svenska språket är fortfarande för fattigt och tvådimensionellt.
Om vi börjar granska det vi sade med heta brinnande andedräkter i en säng som konstigt nog aldrig blev för trång?
 Du slöt dina läppar runt mina, och vi andades in och ut, i takt. Vi delade lungor och det var inte konstigt alls. Du slickade av saltlakritsen på godisarna och gav dem till mig. Du bar min soffa på din rygg trots att den var stor
och med din saliv i min kropp och din röst som ringer i mitt nervsystem som ett samtal jag inte kan svara på


har allt det som skulle vara för evigt, krympt till en patetisk historia som fick ett väldigt skamligt slut.


Jag tänker inte fråga dig om du minns något av det jag minns
jag vill inte låtsas som att jag minns
men det gör jag